Om tuppar, hönor och författande

Publicerat den 23 januari 2015

Både jobbet och författandet kräver mig på kunskap som jag inte behärskar. Därför har jag idag fördjupat mig i en fantastiskt fin faktabok om höns. Jag kan verkligen inte allt men jag har lärt mig mycket om detta lilla djur som tydligen är mycket socialt och nyfiket. Det där med att en tupp behövs i en hönsgård stämmer, och att det finns hackkycklingar stämmer också. Men att de är ointelligenta på grund av sin hönshjärna stämmer inte. Tvärtom är de förhållandevis intelligenta med välutvecklade sinnen. Speciellt synen och hörseln är slipad. Hönor älskar att sandbada, socialisera och att upptäcka nya miljöer. De har ett relativt utvecklat och nyanserat språk som gör att de både kan locka och varna varandra i flocken. Om en höna blir påsatt av en tupp som hon inte fördrar kan hon stöta ut hans spermier och på så sätt undvika att bli befruktad. Smart, tänker jag. All denna fakta tar jag nu med mig in i romanens sköna värld. Min karaktär Svante som är en romantisk månskensbonde har precis byggt sig en hönsgård och skaffat sig fem Åsbohöns och en tupp. Så här använder jag mig av det jag har lärt mig: ”Tuppen i hönsgården kuttrade, plockade sig några strån på marken och släppte dem med stolthet framför en av hönorna. Hönan neg och knäade på sina tunna ben och vek ut vingarna. Ett kliv upp på hennes rygg och så nöp han tag i hennes nackfjädrar. Akten var vad Svante skulle kalla ett nyp eller en snabbis och när tuppen var klar och klivit av, sträckte han på sig och slog med vingarna. Hönan ruskade i ordning på sina fjädrar och livet i hönsgården återgick till sin vardagslunk. Lycklig förstås, tänkte Svante när han såg tuppen stolt och nyfiket vandra vidare. Vem hade inte varit det? Han hade kommit fram till buren precis i parningsakten och det var naturligt att tankarna gick till Paula och brevet från kliniken. Hon hade läst det nu förstås och analyserat formalian, räknat på fingrarna, börjat planera. Hon visste något som inte han visste. Hon planerade något som han inte gjorde. Hon grubblade på villkor som han inte var inbjuden till att grubbla på. Inte ett ljud hade hon sagt. Själv stod han bredvid och roades av att se en tupp sätta på en höna. Det var tydligen så nära han kom befruktning och familjebildning nu för tiden. Och för all del sex...

Läs mer »

Tankar från skrivholken

Publicerat den 13 januari 2015

Jag har lämnat glappet och är elvatusen ord in i berättelsen, mitt romanmanus nummer tre. Jag både förvånas och förskräcks över att jag faktiskt är här. Att skriva på ett nytt manus är ett åtagande. Iallafall om man kommit en bra bit på väg. Jag kan inte sluta nu, berättelsen lever och mina karaktärer har rätt att få visa vilka de är, vilka drömmar de har, vilka hemligheter de bär på. Ibland drabbas jag av att jag bara vill få det här gjort – det är väl så när man står längst ner och tittar upp mot berget. Ser segermärket där längst uppe på toppen. Slås av tvivel – kommer jag att orka? I min ryggsäck har jag samlat på mig erfarenhet. Man kan tycka att vägen då skulle bli så mycket enklare. Så är det förstås också på många sätt. Min erfarenhet visar mig genvägar och tar mig runt de värsta hindren. Men den ställer också krav. Krav på att utvecklas och göra bättre. Smartare. Vassare. Efter debuten var jag livrädd. Tänk om jag inte hade mer att berätta? Tänk om alla orden tagit slut? Just den skräcken har jag lagt bakom mig. Nu räds jag mer över att lusten ska lämna mig och inte driva mig. Lust är min drivkraft – och den må vara stark och kraftfull, men är också vek och opålitlig. Mitt tredje manus handlar delvis om lust som drivkraft. Paula vill ha barn. Och hon är beredd att gå långt för att driva sin önskan. Vilka drivkrafter får din motor att...

Läs mer »