Har läst: Den andra kvinnan

Publicerat den 30 september 2015

Jaget i Therese Bohamns roman Den andra kvinnan är en kvinna som uttråkad väntar på att livet ska börja. Hennes litteraturkurser på Norrköpings universitet har inte gett henne någon ny karriär eller nya livschanser. I fonden tynger regnet, den ödsliga hamnen och den ångestfyllda sjukhusmatsalen där hon arbetar längst ner i sjukhusets näringskedja. Det handlar om skitiga kantiner, matrester på tallrikar och kastruller med brunsås. Det handlar också om illaluktande sjukhuskläder och banala, ointressanta kollegor. Men jobbet är tillfälligt och inte ämnat för henne – egentligen. Något nytt måste komma. Hon drömmer om att bli författare, att ha en fin lägenhet och ett liv att skryta om. Men för att kunna skriva måste man uppleva. Så inleds en flört med den gifta överläkaren Carl Malmborg och hon välkomnar passionen som kan vara den som ska ge innehåll och skjuts till att börja skriva på riktigt. Under en höst vinglar jaget mellan sina tre trygghetsnoder: sjukhusköket, hamnen och så sovrummet dit passionen och kärleken har flyttat in. Hon lyder sin älskare och lyder under honom. Men varför skiljer han sig aldrig? Den andra kvinnan är på många sätt en intressant och aktuell berättelse som fångar upp strömningar och tendenser i vår samtid som genus och klass. Vi får möta en längtande kvinna med författarambitioner och dålig självkänsla. Men hennes drömmar skelar, hon är inte på den plats där hon vill vara, hon vill vara någon annan och någon annanstans. Jaget betar av studenttillställningar med vänner hon egentligen föraktar. Alla de som inte förstår, det hon förstår på ett högre plan. Therese Bohman skildrar hennes gråa vardag med trovärdighet och engagemang. Utan att vingla till det minsta, och med en drivande prosa, för författaren mig med fast hand genom texten. Meningarna är exakta och avvägda. Dialogen är ren och sparsmakad. Långa meningar understryker vardagens monotona måsten, småplikter och rutiner. Och så tänker hon. Alla livets och vardagens aspekter plockas upp och hon håller dem mot ljuset som en prisma. Låter ljuset skänka nya perspektiv, skapa nya vinklar på samma fråga. Om och om igen. Hon funderar mycket över kvinnor och klass, gör kullerbyttor i tankarna, om hur hon tänker, och andra tänker och hur hon därför vill tänka. I sin relation med vännen Alex får hon den intellektuella utmaningen hon behöver. ”Varför skildras aldrig arbetarklassen utan misär, svanktatueringar och arbetslöshet?” tänker hon. Men på samma gång som hon vill lyfta upp sin bakgrund så föraktar hon den och vill komma bort från den. Bort från det alldagliga och likriktade. Till något som är mycket större. Dessa inre monologer och kritiska analyser är också det som särskiljer romanen från den endimensionella otrohetsromanen. Under berättelsens gång frågar jag mig dock; varför har hon med sitt skarpa intellekt och sinne för detaljer inte kommit längre. Hon är inte lat, hon sköter sitt jobb, har ett bra språk. Borde hon inte kunna få något annat?...

Läs mer »
24 Flares Twitter 0 Facebook 12 LinkedIn 12 Google+ 0 24 Flares ×