”En överjävligt bra bok”

Publicerat den 23 november 2015

”En överjävligt bra bok.” ”Du skriver hysteriskt bra.” ”Du är så bra som få författare någonsin blir i texten när du är rakt på sak. När du är poetisk i bara hur du framställer vad som sker rakt upp och ner.” Med mera, med mera. Är strålande lycklig över de kommentarer som kommer in från min redaktör. Visst, det återstår arbete, men jag har medvind, det känns verkligen så. Ibland måste man få skryta också...

Läs mer »

Den som söker hon letar …

Publicerat den 20 november 2015

Kommentarer i halvlek har trillat in från Conny Palmkvist som är redaktör för min kommande roman. Som det verkar behöver jag inte försvinna bort till okänd plats för isolering och ombyggnad av manuset från grunden – puh, och tack för det! En kommentar som damp ner i går morse är att han ser att vissa drag av Vanja (i min första roman Fotografen) går igen hos gestalten Karin. Hos båda dessa kvinnor finns ett sökande och ett famlande efter något konkret att hålla fast vid. Jag behövde bara låta några sekunder gå för att konstatera att även Paula i manus tre har dessa drag av sökandets besatthet. Och visst finns det ett sökande även i den fortfarande abstrakta manus fyra-idén … Kan detta möjligen ha med författaren att göra? ☺ Ja, de som känner mig höjer nog inte på ögonbrynen. När jag skriver – och annars också – är jag verkligen nyfiken på nya perspektiv, att vända och vrida på tankar och idéer i förhoppningen att hitta någon typ av svar eller förklaring. När jag tänker på det (vilket jag naturligtvis gör, se ovan!) så är det egentligen ganska självklart att detta sökande färgar mina berättelser. Faktum är att även om jag någon gång skulle skriva i en genre som ligger väldigt långt bort från mig själv – säg Fantasy – skulle huvudpersonen famla runt i en sagovärld, bland drakar, monster och hjältar. Våra drivkrafter är inget annat än...

Läs mer »

Inre monolog: Fallfrukt

Publicerat den 12 november 2015

Väggarna var tapetserade med uppbrott och musiken hade tystnat. Elise strök sig över kinden med handflatan och lutade axeln mot fönsterkarmen. Också själva förnimmelsen av sonens avskedspuss hade dunstat bort och en ilande kåre av obehag kröp in under huden. Men åtminstone var hon inte i vägen längre. För en sekund blev sikten grumlig. Tårar blandades med blekta bilder från Simons tidiga år som barn och sedan, åren som inåtvänd tonåring. Och nu – en vuxen man. Med samma rörelser nu som då, samma höfter som knyckte till något, av och an, och samma högresta huvud med hörlurarna klistrade mot öronen. Växandets kraft … Förruttnelseprocessen … Elise knipsade av en vissnad pelargonstjälk och la den på fönsterkarmen i högen där förtorkade blad redan låg och skräpade, bortglömda och övergivna. Hon drog med fingret över det skrovliga fönsterfodret. En färgflaga lossnade. Att upplösningen av de löst knutna banden skulle komma var förväntat. Alla föräldrar visste att barn inte var att betrakta som ägodelar. Ändå kom uppbrottet med en sådan märkvärdigt oanmäld plötslighet att det vara något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Nog hade hon upplevt hur han rörde sig allt längre ifrån henne, hur rörelsefriheten krävt allt större svängrum och successivt förvägrat henne insynen i hans liv. Integriteten var hans sköld men också hans enkla sätt att leva. Och för varje gång hon brustit i förtroende, det var ju så lätt hänt att en fråga fick egna vingar, hade ytterligare land lagts mellan dem, landskapet blivit ödsligare, vidare, och deras ordlösa gemenskap hade djupnat. Hon slöt ögonen. Ja, hade inte livet ändå varit som en enda lång förvåning? Hon var uppväxt hos människor som hon inte kände. Gift med en man som hon inte älskade. Hade ett barn som hon egentligen inte hade önskat. Och nu ändå, just som hon vant sig vid ödet – accepterat och till och med uppskattat – hade Simon stängt dörren till sitt pojkrum, packat ner barndomen i kartonger och ställt upp dem på vinden. Det enda som fanns kvar var några kvarglömda strumpor, ja, nu den enda påminnelsen om att han en gång varit den viktigaste beståndsdelen av hemmet och familjen. Klipp, klipp, klipp, tänkte hon och gjorde några kraftlösa klipp i luften med pekfinger och långfinger. Ja, nu skulle familjen brista i sina sköra sömmar och deras lappar till liv skulle falla isär. Tappa sina funktioner i den tillfälliga gruppering som de blivit påtvingade, tappa sina gemensamma uttryck. Slitningen var oåterkallelig. Och ingenstans kunde hon förstå vilken reva hon nu skulle laga. Hon lutade pannan mot fönstret, lät höstkylan bedöva som en svalkande hand och ögonfransarna fylldes av tårar som trängde på, de krängde och brände. Hon dunsade huvudet mot fönstret med fjäderlätta rörelser, små protester hon tänkte tillåta sig ändå, små ynkliga protester mot att dagen hon fruktat mest, alltsedan sonen fötts, var i hela sin kroppsliga gestaltning numera en ängslig...

Läs mer »