Inre monolog: Fallfrukt

Publicerat den 12 november 2015

47 Flares 47 Flares ×

Väggarna var tapetserade med uppbrott och musiken hade tystnat. Elise strök sig över kinden med handflatan och lutade axeln mot fönsterkarmen. Också själva förnimmelsen av sonens avskedspuss hade dunstat bort och en ilande kåre av obehag kröp in under huden.
Men åtminstone var hon inte i vägen längre.
För en sekund blev sikten grumlig. Tårar blandades med blekta bilder från Simons tidiga år som barn och sedan, åren som inåtvänd tonåring. Och nu – en vuxen man. Med samma rörelser nu som då, samma höfter som knyckte till något, av och an, och samma högresta huvud med hörlurarna klistrade mot öronen.
Växandets kraft … Förruttnelseprocessen … Elise knipsade av en vissnad pelargonstjälk och la den på fönsterkarmen i högen där förtorkade blad redan låg och skräpade, bortglömda och övergivna.
Hon drog med fingret över det skrovliga fönsterfodret. En färgflaga lossnade.
Att upplösningen av de löst knutna banden skulle komma var förväntat. Alla föräldrar visste att barn inte var att betrakta som ägodelar. Ändå kom uppbrottet med en sådan märkvärdigt oanmäld plötslighet att det vara något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
Nog hade hon upplevt hur han rörde sig allt längre ifrån henne, hur rörelsefriheten krävt allt större svängrum och successivt förvägrat henne insynen i hans liv. Integriteten var hans sköld men också hans enkla sätt att leva. Och för varje gång hon brustit i förtroende, det var ju så lätt hänt att en fråga fick egna vingar, hade ytterligare land lagts mellan dem, landskapet blivit ödsligare, vidare, och deras ordlösa gemenskap hade djupnat.
Hon slöt ögonen.
Ja, hade inte livet ändå varit som en enda lång förvåning? Hon var uppväxt hos människor som hon inte kände. Gift med en man som hon inte älskade. Hade ett barn som hon egentligen inte hade önskat. Och nu ändå, just som hon vant sig vid ödet – accepterat och till och med uppskattat – hade Simon stängt dörren till sitt pojkrum, packat ner barndomen i kartonger och ställt upp dem på vinden. Det enda som fanns kvar var några kvarglömda strumpor, ja, nu den enda påminnelsen om att han en gång varit den viktigaste beståndsdelen av hemmet och familjen.
Klipp, klipp, klipp, tänkte hon och gjorde några kraftlösa klipp i luften med pekfinger och långfinger.
Ja, nu skulle familjen brista i sina sköra sömmar och deras lappar till liv skulle falla isär. Tappa sina funktioner i den tillfälliga gruppering som de blivit påtvingade, tappa sina gemensamma uttryck. Slitningen var oåterkallelig. Och ingenstans kunde hon förstå vilken reva hon nu skulle laga.
Hon lutade pannan mot fönstret, lät höstkylan bedöva som en svalkande hand och ögonfransarna fylldes av tårar som trängde på, de krängde och brände. Hon dunsade huvudet mot fönstret med fjäderlätta rörelser, små protester hon tänkte tillåta sig ändå, små ynkliga protester mot att dagen hon fruktat mest, alltsedan sonen fötts, var i hela sin kroppsliga gestaltning numera en ängslig sanning.
Vinden lekte i trädkronorna. Fortfarande var bladen gröna och friska men snart skulle också träden gå en höst till mötes, tappa sina blad, det friska starka, och som knotiga skelett skulle äppelträden stå där med maskätna äpplen hängande på trekvart i sina grenar och på marken, ruttnande fallfrukt som förföll i det regnvåta gräset.
Elise sträckte på sig men den svårbemästrade sorgen fortsatte att irritera bakom ögonlocken, fortsatte att klösa och riva och det hjälpte inte att hon med kraft tryckte in sina fingertoppar ända in mot näsroten. Den gapande förvåningen skulle transformeras till en lång utdragen gäspning alltmedan hennes återstående dagar skulle silas mellan fingrarna, obetydliga och innehållslösa. Ja, ända fram till sömnen tog henne fullständigt och kastade ner henne i närmsta jordhåla.
Elise samlade ihop blombladen och knöt dem i sin hand, i magen var klumpen lika stor. Det omslutande höstmörkret rusade emot henne och hon vände sig bort från fönstret.
Men något skulle det bli till slut.
I en tunnel av ensamhet fanns också en tystnad att vila i.

(inre monolog ingår som en övning på utb Kreativt skrivande)

47 Flares Twitter 0 Facebook 40 LinkedIn 7 Google+ 0 47 Flares ×

    1 Comment

  1. Hej, vill bara säga. Fantastiskt textstycke. Inspirerande. /Anni

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

47 Flares Twitter 0 Facebook 40 LinkedIn 7 Google+ 0 47 Flares ×