Intertextuell omtolkning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen

Publicerat den 13 januari 2016

10 Flares 10 Flares ×

Båtbytingen

Solen är på väg ner. Det är trångt i hamnen och det myllrar av människor. Folk knuffas och små barn hänger vid sina föräldrars ben. Det är bråk om flytvästarna. Framför Nisrit står hennes man Mahmoud och hennes son Sari och de stiger ner i gummibåten som ska göra resan över Medelhavet. Hon oroar sig för båten. Hon oroar sig lika mycket för att stanna kvar i kaoset. Under gårdagen slog bomberna ner i Aleppo bara kilometer från bostaden.
En man ställer sig framför henne för att hindra henne att följa efter sonen.
”Du får inte plats.”
Nisrit låtsas att hon inte hör och tränger sig fram.
Mannen tar tag i hennes arm och rycker henne bakåt.
”Nästa båt, nästa båt.”
Hon sliter till sig sin arm.
”Jag måste åka med, låt mig komma med!” säger Nisrit och pekar på båten.
”Ni ses på andra sidan.”
”Men låt mig få åka med min familj”, skriker Nisrit.
Sonen vinkar, och hon ser att hans ögon darrar av skräck. Bakom honom står Mahmoud och håller i hans axlar. De har flytvästar och båda kan simma, tänker Nisrit när båten försvinner i horisonten. Hennes skrik drunknar i dånet från motorn och de höga rösterna runtomkring henne.

Hon överlevde Medelhavet och oron är det första som väcker henne. Hon sätter sig upp och låter blicken söka sig fram över salen för att få syn på Mahmoud och Sari. Tältsängarna står i långa rader och en ljudmatta av röster, gråt och gnyenden påminner henne om att hon är på flykt och långt borta från det som är bekant och en gång var en trygghet.
De borde vara här nu. De borde varit här före henne. Nisrit fuktar läpparna som är torra och fnasiga. Kroppen är stel och det gör ont i kissblåsan. Hon minns kön utanför toaletten som var lång och stanken som var outhärdlig. Folk hade gjort sina behov längs med vägen till sheltret.
Hon hör ljudet av ett barn som gråter. Det låter som hennes Sari. Hon letar bland sängarna som står nära och upptäcker plötsligt ett bylte av filtar. Nisrit reser sig och hastar bort mot sängen. Hon lyfter på filten som skyler det lilla huvudet.
Det är inte Sari.
Nisrit lägger tillbaka filten över pojken. Hon hör gråtet bakom sig när hon lämnar hans säng och hastar vidare längs med raden av sängar. Män, kvinnor och barn ligger inflätade i varandra. Några ligger på golvet, några trängs på sängarna. Några barn springer runt och leker men alla ansikten är okända.
Nisrit stannar till hos en familj och sträcker fram ett foto.
”Har någon sett min son?” ber Nisrit. ”Eller min man?”
En kvinna säger kanske och berättar att hon hört att bensinen tog slut ute på havet för en av båtarna. Kvinnan faller i gråt och berättar att också hennes familj är borta.
Nisrit blir kall inombords.
Hon kan inte stanna kvar i sheltret. Hon måste hitta sin familj, hitta sin son. Det måste finnas båtar som åker ut och letar. De kan inte lämna människorna ute på havet för att dö.
Hon springer tillbaka till sin säng men hittar den inte först. Pojken som gråter har lagt sig vid hennes packning.
”Du kan inte ligga här, det är min säng och mina saker”, säger Nisrit.
Pojken tittar på henne. Hans kinder är randiga av smuts och tårar. Ögonen är blanka och tomma. T-shirten har en stor reva i ena sidan och händerna är hårt knutna.
”Var är min mamma?” viskar pojken.
”Jag vet inte”, säger Nisrit och tar tag i sin väska.
”Mamma”, hör Nisrit pojken ropa bakom henne. ”Mamma!”
Hjärtat kryper ihop i fosterställning.
Hon hastar de få stegen tillbaka och tar tag i pojkens hand.
”Har du några saker?”
Pojken nickar och drar henne mot sin säng. Han böjer sig ner och tar upp en liten grön ryggsäck. I dragkedjan hänger en liten ful trollunge i plast.
”Kom”, säger Nisrit och styr mot utgången.
Den grekiska morgonluften är redan het. Överallt rör sig människor, hjälparbetare i röda västar, människor med sönderslitna kläder. På marken ligger skräp och tomma plastflaskor. Hungern värker i magen, törsten är tjock i halsen.
”Jag måste ha vatten”, säger Nisrit till en ung flicka i väst.
”Mamma”, gnäller pojken.
Nisrit och pojken får vatten och en bit bröd. Hon visar fotot för flickan som pekar mot en skylt. Nisrit går genast dit och ställer sig i samlingen av väntande människor.
Det är oroligt att vara själv. Och den lilla pojken vägrar att släppa hennes hand. Han håller så hårt att det nästan gör ont i handen. De pratar inte med varandra men utbyter blickar då och då. Ibland dricker han lite vatten.
Vad ska hon göra med honom?
Och var är Sari och Mahmoud?

Ingen vet var Mahmoud är. Ingen vet var Sari är. Pojken tyr sig till henne och han vägrar att lämna henne ens för en kort sekund. Skräck och sorg bor i hans ögon och Nisrit kan lägga bort en del av sin egen ångest när hon måste krama och trösta honom i hans ensamhet.
Kanske är det också så att pojken tröstar Nisrit.
Hon vet inget om någonting.
Hon vet inte vart hon ska ta vägen.
I flera dagar rör hon sig planlöst mellan sheltret och stranden. Hon och pojken.
Pojken heter Aslan.

På tredje dagen när Nisrit vaknar är Aslan borta. Ryggsäcken också. Det är uppbrott i salen, människor packar sina väskor och stämningen är uppriven. När Nisrit frågar säger de att de som stannat längst måste lämna. Nya båtar har kommit och nya människor behöver deras platser. Människor som behöver sjukvård och vila.
Nisrit ser sig omkring och söker efter Aslan.
Hon plockar ner sina få saker och går ut på gården. Folk rör sig snabbt och hon blir knuffad i sidan. Någon skriker att en båt har kommit. Någon skriker ut sin förtvivlan i en mobiltelefon. Någon lutar sig mot en husvägg för att kräkas.
Plötsligt ser hon Aslan.
Han sitter på trottoaren med ryggsäcken bredvid sig. Huvudet hänger mellan de nakna benen. Nisrit går bort mot honom och sätter sig ner.
”De har lämnat mig”, säger pojken.
”Har du pratat med din mamma?”
”De är i något som heter Tyskland.”
”Kanske är också min familj i Tyskland”, svarar Nisrit.
Ingen säger något på en lång stund.
Nisrit smeker honom över det smutsiga håret.
”Kom”, säger hon till sist.
”Vart ska vi?” säger pojken.
”Vi ska fortsätta”, svarar hon. ”Vi ska fortsätta tills du hittar din mamma och tills jag hittar Sari. Och när vi har hittat varandra ska jag och din mamma byta er – våra söner – med varandra. Tror du inte att det kan vara så att hon tar hand om Sari? På samma sätt som jag tar hand om dig?”
Pojken nickar och ett litet, försiktigt leende speglar sig i ögonen.

(texten ingår som en övning i kursen Kreativt skrivande)

10 Flares Twitter 0 Facebook 10 LinkedIn 0 Google+ 0 10 Flares ×

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 Flares Twitter 0 Facebook 10 LinkedIn 0 Google+ 0 10 Flares ×